Jag vart sjukskriven för utmattningssyndrom den 6 oktober 2016 och var sjukskriven med ersättning i ca 1 år. Ungefär 2 år efter sjukskrivningens början friskförklarade jag mig själv.
Det är svårt att säga när min historia började. Kanske var det redan när jag föddes. Att allt som hänt mig fram till den dag jag ligger på sängen, ensam hemma med två små barn och inte kan förmå kroppen att kliva upp, har spelat roll. Lett fram till kollapsen.
I början kretsade mina egna förklaringar till kollapsen mycket kring min arbetsgivare och hur de skapat den situation jag befann mig i. Jag var arg och besviken och kände mig orättvist behandlad. Det var naturligtvis bara halva sanningen. För den andra halvan var ju mitt beteende, mitt sätt att hantera det som hände och mina val. Jag tog mig till slut därifrån, men då var det för sent. Alldeles för sent. Här önskar jag i efterhand att vården fångat mig, men jag fick träffa inhyrda tillfälliga läkare, olika varje gång, då jag sjukskrevs första gången. Då var jag hemma i två veckor, sen började jag nytt jobb. Jag visste nog egentligen innerst inne att jag borde varit hemma längre, men jag vågade inte och ville inte börja mitt nya jobb med en sjukskrivning. Och det var ingen som stoppade mig. Jag är duktig på att vara stark utåt.
Så jag bet ihop. Körde på. Vi gifte oss den sommaren, barnen var 2 och 4 år gamla. Jag höll ihop hjälpligt i åtta månader. Sen tog jag ett snack med min nya chef och bad om hjälp med stresshantering. Jag fick komma till Previa, företagshälsovården, för stödsamtal. Här bytte jag samtalskontakt efter 1-2 gånger, sommaren kom emellan och efter semestern mådde jag bättre. Kände inte samma akuta behov av hjälp. Sen åkte vi till Menorca i september, jag hade då arbetat hos min nya arbetsgivare i ungefär ett år. Trots två veckors solsemester med all inclusive var jag såååå trött när jag kom hem. Efter två dagar på jobbet kändes det som jag jobbat två månader non stop. Allt var segt, tungt och det kändes som att gå i kola.
Min lösning på problemet? En energimassage - så jag skulle få lite energi. Trots att jag kämpade med att ta mig upp ur sägen på morgonen, trots att en arbetsdag kunde kännas oöverstiglig, fortsatte jag. Jag lyssnade inte på min kropp, jag gjorde som jag brukade, bet ihop, klagade inte och fortsatte. Efter massagen som utfördes av en yoga tant sa hon så här" Jag känner ingen energi i din kropp". Då bröt jag ihop. Hon bad mig sjukskriva mig själv i två veckor och känna efter. Den här gången träffade jag en annan läkare, vi hade bytt mottagning. Han förstod direkt, sjukskrev mig en längre period än de två veckor jag tänkt. Det blev min räddning, då fick jag tid att bryta ihop. För jag blev bara tröttare och tröttare. Tills jag efter kanske tre veckor hemma inte tar mig ur sängen. Jag trodde på riktigt att nu dör jag, det kändes som att all livskraft bara rann ur mig och jag kunde inte komma ur sängen. Kunde inte resa på mig! Då var jag hemma själv med våra barn, 3 och 5 år gamla vid tillfället.
Den tiden som följde är den svartaste i min historia. Jag var så skör, så rädd, så svag och hade så mycket ångest. Jag som alltid haft svårt att visa mig svag var totalt nedbruten. Det gjorde ont att duscha för dropparna liksom slog mot huvudet. Det var några veckor av total svärta. Jag var dock aldrig deprimerad, vilket jag är tacksam för. Men jag var väldigt rädd och ångestfylld.
Jag kommer inte ihåg när det var, om det var innan eller efter kollapsen - men jag har kunnat läsa under min sjukskrivning. Jag kunde inte läsa skönlitterärt för jag kom inte ihåg vad jag läst tillräckligt länge för att hänga med i storyn, så då var jag tvungen att läsa i ett svep vilket jag inte orkade. Men andra kortare texter kunde jag ta till mig och jag var ju på jakt efter lösningen. Lösningen på mitt problem. Forskningen visade på två saker som läker hjärnan bäst - fysisk aktivitet och meditation. Fysisk aktivitet var helt uteslutet - jag tvingade mig utanför dörren varje dag, men orkade kanske gå 20-50 meter. Så jag började så småningom att meditera, vilket ledde till yoga. Vilket tillsammans var det som fick mig på fötter. Jag satt i vintermörkret hemma med tända ljus och gjorde en hjärtmeditation jag hittat på tuben, jag gjorde den gång på gång och grinade och grinade. Släppte ut allt jag samlat på mig under åren. Yogan och meditationerna ledde mig in på en andlig väg som för mig var helt ny. Men det viktigaste jag lärde mig under den här tiden är: jag är inte mina tankar. För mig som varit i mitt huvud större delen av mitt vuxna liv var det en befrielse. Genom yogan och andra avslappningsövningar kunde jag återigen vara även i min kropp - inte bara i huvudet. Genom att ställa mig utanför mina tankar kunde jag se att alla inte vara sanna, de var bara tankar. Man kan ändra på tankar.
Varma bad var en annan favorit för återhämtning, heta bad där jag låg 1-2 timmar per dag. Det hjälpte mig att slappna av och jag frös så fruktansvärt under den här tiden. Naturen blev en annan otroligt viktig del i min läkning, när jag väl kunde gå promenader igen så gick jag varje dag i skogen. Långsamma, inkännande promenader då jag vara närvarande i naturen och studerade både fåglar och växtlighet. Idag har jag lite svårt att få till likadana promenader, ofta är jag i mitt huvud eller blir rastlös och sätter på musik.
Men allt detta var saker jag hittade på egen hand. Efter några månaders sjukskrivning började min läkare prata om stressrehabilitering. Jag var bosatt utanför Stockholm då och remitterades till Stressmottagningen. Men då det var väntetid dit på några månader och det vart nåt trubbel med kommunikationen mellan min vårdcentral och stressmottagningen skulle det dröja i vart fall ett halvår innan jag påbörjade min stressrehab. Eftersom jag bar hade 5 samtal på företagshälsovården och de tog slut i samma veva jag remitterades så stod jag utan någon form av rehabiliterande insats. Trots att jag på mitt sista samtal på företaghälsovården blivit presenterad för exponeringstrappan och började bli redo att ta mina första kliv på den för att klara av att åka kollektivt.
Så när jag väl blir kallad till stressmottagningen så vet jag inte hur jag ska ta mig dit. Jag kan inte åka kollektivt. Det här är nog jättesvårt att förstå för någons om aldrig varit i den sitsen. Hur man kan gå från välfungerande människa till att inte klara av att åka buss. Men, man kan lära sig igen! Jag fick då börja med att öva på bussåkning själv, med stöd av psykolog på stressmottagningen. De första gångerna var det mycket ångest, men det blev snabbt bättre och mot slutet satt jag och handlade på mathem på tågresan.
Efter ungefär ett år, mitt i min stressrehab, så blev jag utförsäkrad. Jag ringde faktiskt försäkringskassan och frågade om de på allvar tyckte att jag skulle säga upp mig från en fast tjänst för att söka ett annat jobb som inte var lika krävande? För mig lät det som ett absurt skämt. Men det resulterade i att jag faktiskt sa upp mig, stod utan försörjning ett halvår och sedan blev inskriven på rehabavdelning på Arbetsförmedlingen. Genom dem fick jag prova på en praktik på skola som arbetsträning, enligt mina egna önskemål och jag fixade platsen. Jag hade längtat till skolvärlden och drömde om att läsa till lärare.
I samma veva började vi fundera på att flytta. Det vart några turer sen bestämde vi oss för Nora. Köpte ett hus den sommaren efter jag avslutat min stressrehab och praktik, men ångrade oss och backade ur köpet. Det tog ett halvår innan vi flyttade, till ett annat hus, då var jag arbetssökande. Jag fick jobb inom skolan i Nora, vilket var otroligt tufft mellan varven. Både omställningen till allt det nya med flytten och att faktiskt arbeta i skarpt läge på 80 % med skolans mest utmanande elever. Men jag gillade det och sökte lärarutbildningen under våren och allt var klappat och klart. Tills jag vart ledig den sommaren och insåg att jag inte alls ska bli lärare. Så jag började söka jobb igen, inom mitt gamla skrå, och fick en del napp. Nu arbetar jag som verksamhetsutvecklare på Finsam Lekeberg Örebro. Med uppdraget att stärka samverkan mellan myndigheter för att gynna sådana som sitter i samma sits som jag gjorde och fånga dem som trillar mellan de berömda stolarna.
Min utmattning är det absolut värsta och bästa som hänt mig. Det var en fruktansvärd upplevelse mellan varven, men den tvingade mig också att omvärdera mitt liv, ta ansvar fullt ut för mina handlingar och gav mig en nystart och en annan dimension av livet. Nu hoppas jag att min och andras erfarenheter kan bidra till att göra resan bättre för andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar